Tronstrider

Erik XIV. En målning av Domenicus ver Wildt från 1550-talet.

Det nyligen införskaffade arvriket kom till för att ge konungen större makt och undvika att kronan behövde förlita sig på stödet från diverse stormän. Ej längre så valdes en tronföljare vid ett val vid Mora Stenar, utan en arvsföljd grundades och skulle följas. Men detta hindrade ändock inte att tronstrider bröt ut. Kungens söner hade alla fått varsitt hertigdöme och dessa utnyttjades för att skapa sig en bas för att föra politiska agendor som kunde motsätta sig kungens önskningar. Det är diskutabelt till varför denna metod implementerades, men forskare menar att hertigdömena med sina maktbaser samt arvsföljden var Vasas metod för att skapa en stark dynastisk familjemakt som en motvikt mot den svenska adeln och förhindra att dessa återtog makten efter Vasas frånfälle. Gustav Vasa var även av den åsikten att arvriken innebar att konungen och dess familj hade en privaträtt till landet, och så som all annan privat ägd egendom så bör denna ärvas och genomgå ett arvskifte precis som vanlig privat jordegendom. Kort sagt, Sverige inte bara styrdes utav konungen och kronan, utan ägdes även, i motsats till hur kyrkan och kronan tidigare delat på riket mellan sig. Men eftersom dom tidigare nämnda hertigdömena kunde ge flertalet söner till konungen en maktbas och därmed också ge rivaler en chans att bestrida arvsrätten genom ren maktutövning, så vidtog Vasas äldste son Erik XIV genast åtgärder för att få full kontroll över hertigdömena när han kröntes till konung år 1560.

En av de främsta farhågorna han hade var att hertigarna skulle driva en egen utrikespolitik och därmed skaffa sig mäktiga allierade som kunde motsätta sig kronan. Han tyckte sig se sina farhågor besannas när hans egna bror, Johan III, knöt utrikespolitiska kontakter med Polen och även äktade den polska prinsessan Katarina Jagellonica, trots konungens stränga förbud att föra en politik i och beblanda sig i Polens intressen. Sedermera så fick Erik XIV sin broder Johan III fängslad. Dock så ledde Erik XIV’s mentala sjukdom, samt hand giftermål med den icke-adliga Karin Månsdotter till att han förlorade adelns stöd. I det långa loppet så förlorade han tronen till sin fängslade broder, Johan III, trots allt som kröntes till konung år 1568. Precis som Erik XIV hade befarat. Johan III arbetade sedan vidare med sina polska allierade och fick 1592 sin son Sigismund vald till Polsk konung och grundlade därmed den svensk – Polska unionen. Sigismund tid på tronen skulle dock inte bli alltför långvarig, då dennes egna farbror, Karl IX startade Avstättningskriget och förlorade sin maktposition i Sverige. Karl IX valdes till riksföreståndare 1599 och kröntes 1604.

Många variabler diskuteras till varför Karl IX tronstvist mot sin brorson var lyckat, då denne upprorsmakare till och med fick stöd från den svenska riksdagen. Men den största anledningen anses ofta vara att Sigismund var katolik och krävde religionsfrihet, helt emot sin farfars reformer. Dåvarande hertigen Karl kunde inte acceptera detta då han var rädd för att katolicismen återigen skulle införas inom rikets gränser och begränsa konungens makt över landet. Många ansåg även att Sigismund ofta lät dom polska intressena gå före Sveriges, vilket ledde till att riket kom i andra hand. Efter Karl IX lyckade uppror och övertagande av tronen så stärktes inslagen av folkligt självstyre ytterligare, vilket gick i linje med den nya statsordningen som Gustav Vasa startat under sin tid som regent.